Tobbens övriga rc-flyg in memoriam
I mitten av 1970-talet bildade jag och några andra flygarvänner Ålands RC-klubb "The Red Baron". Hobbyn tog fart på allvar, fler anslöt sig och vi hade ungdomsverksamhet nere i Mariehamns stads bergskydd. Det flögs med flyg och helikopter, det kördes bilar och snabba rc-båtar.
Tack vare fina kontakter med flygledarna (bland andra Peter Brunila) så fick vi tillgång till flygfältet. Det var bara att gå upp i tornet och anmäla sig och sedan köra ut med egen bil till lovartssidan av banan och börja flyga. Det var tiden före mobitelefonen så kontakten med tornet sköttes med den gula blinkande lampan på tornets tak. När den blinkade tog vi genast ner maskinerna och förflyttade oss i säkerhet på grusvägen. Det var ju på den gamla goda tiden när DC 9:orna mellan Helsingfors, Åbo och Stockholm duggade tätt och småflygplanstrafiken var omfattande, så vi fick uppleva och studera hur det gick till i verkligheten på nära håll! Sedan var det bara att försöka apa efter med våra småplan.
I mitt hobbyrum nere i källaren på Dalgränd var det intensiv verksamhet ända in på småtimmarna. Eftersom jag hade bildat ett eget företag i branschen - RC-Hobby (se särskilt inlägg) - så hade jag bra tillgång till leverantörer och material. Utan att ha dåligt samvete gentemot skattemyndigheten ansåg jag mig också ha rätt att testa och demonstrera de produkter som jag sålde.
Här kommer en kort presentation av de modeller som kraschats eller slängts på sophögen:
Namn ???, tillverkare Aviomodelli i Italien
En välflygande F3-kärra, ca 1800 mm spännvidd, utrustad med min första HP61 från Österrike. Slängdes som utrymmeskrävande och obehövlig vid en flyttning - tyvärr ...
Dornier Do 27
Mitt största flyg på den tiden - en skalakärra av det kända tyska planet. Glasfiberkropp, sprygelbyggda vingar, spännvidd2100 mm, HP61 glödstiftare, fem servon för höjd-, skev-, sidoroder samt flaps. Flög fantastiskt bra med sköna lågfartsegenskaper. Hade garanterat varit mitt bogserplan idag om inte ...
En otroligt varm och skön sommardag på flygfältet hände det. Vi flög, drack kaffe och flög och jag glömde att kolla strömmen i flygets acku. Helt plötsligt tappade jag kontakten och Dorniern störtade i en havtornsbuske vid sidan av fältet. Havtornsbuskar är inte bra för modellflyg, Dornierns saga var all till min stora bedrövelse.
Kajan, scratch-bygge från ritning i tidningen Allt om Hobby
Kajans motorkåpa var en bockad aluminiumplåt. Kolla DC9:an som taxar ut!
Kajan var en av mina favoriter som det blev många flygtimmar med. Min vän Bosse Bomason hittade ritningen i Allt om Hobby och vi bestämde oss direkt för att bygga varsin. Vi hade ett litet fält intill Kvarnboviken och behövde ett flyg som kunde starta och landa i högt gräs på minimal sträcka. "Kajan" var som gjord för ändamålet med sin bärande vinge och stora flaps, lätta konstruktion och sina stora hjul (hjul och motor är det enda jag har kvar av Kajan, hjulen sitter nu på min bogserare "Dragplåstret" och motorn en Saito .45 4-takt sitter i Tiger Moth).
Kajorna var inte vackra, men ändamålsenliga och pålitliga i luften. Vi hade många roliga flygnigar med dem. Bosse flyger tyvärr inte längre på våra fält, men hans Kaja torde finnas kvar i Godby. För min Kaja gick det på tok när jag skulle lära äldste sonen Jesper flyga. Det var på golfbanan i Kastelholm en höst i mitten på 1980-talet. Vi flög på ettans fairway och jag hade instruerat Jesper att bara flyga motsols, men så tyckte han att det gick så fint att han ville pröva på en högersväng. Jag hann inte ta över, en stor gran vara nära och Kajans sista flygning slutade med motorn inborrad i granens rot. Ingenting annat att göra än att plocka upp soporna och åka hem. Lärdom: Lyssna på instruktören, det är inte så lätt som det ser ut och just när man tror att man kan flyga så händer det ...
En sak till - det är mycket jobbigare att bli av med en kärra som man byggt från scratch. Det sitter mycket mer känsla i en sån än i en av dagens ARF-flyg som monteras ihop på några timmar!
XYZ? - mitt bästa flyg alla kategorier
Den här lågvingade maskinen skulle jag villa ha tillbaka. Men av någon outgrundlig anledning kommer jag inte ihåg namnet på det flyg som jag flugit allra mest med. Skulle jag komma på namnet så kanske det gick att få tag på ritningar. Byggsatsen fanns i mitten av 1970-talet. Kommer jag ihåg rätt så var spännvidden ca 1750 mm och jag utrustade den med min vassaste HP61 (nu i "Dragplåstret).
XYZ som jag kallar den klarade de flesta manövrer och var lättlandat och stabilt. Med XYZ gjorde vi flera uppvisningsflygningar på de populära isbanefesterna på Slemmern. Med den kärran drog jag också reklamsläp för bland annat Ålandsbanken, Finnair och Ge-Foto. Intäkterna gick till flygklubben Red Barons ungdomsverksamhet. Det enda problemet med uppvisningsflygningarna var att få folk att förstå att de inte skulle stå på den plogade landningsbanan.
Nåväl, efter lång och trogen tjänst blev matrialet i XYZ utmattat och jag plockade allt av värde ur henne och slängde henne på sophögen. Det ångrar jag bittert idag. Skulle jag ha haft henne i mitt museum så hade minnena varit starkare och jag hade haft en modell att bygga en kopia av. Jag skäms att jag inte kommer ihåg hennes namn, men kanske det kommer för nu snurrar hårddisken .. Förresten hittade jag en pryl från den maskinen - ett av två 90 graders ok som fanns i vingen för att överföra kraften från det mittplacerade servot till skevrodren:
Bilden nedan är ett klipp från Ålandstidningen 1976: Bosse Bomanson, Atte Nikander och undertecknad med mitt favoritplan på flygfältet.
Graupners Maxi - en mångsidig maskin
Maxi var ett mångsidigt och fint flyg. Högvingat med OS .40 glödstiftsmotor och 1800 mm spännvidd. Utmärkt som andra plan med möjligheter att göra rätt så avancerade manövrer, flög galant på rygg, rollade vackert och var stabilt i starter och landningar. Jag har haft två Maxi och båda har jag även använt som sjöflygplan med pontoner. Mitt första gick samma öde till mötes som min Dornier Do 27. Ni vet, en vacker dag på fältet, solen skiner, du flyger länge och glömmer att ackun tar slut till slut. Så gick det och precis som för Dorniern slutade Maxi:s aktiva karriär i en havtornsbuske. När jag for hem med resterna beslöt jag att direkt köpa en ny.
Sagt och gjort, Maxi II byggdes lite snabbare än den första och fick ett mycket längre liv. Ett roligt minne finns kvar från uppvisningsflygning två år i rad på Lions vattenfest i Bomarsund. Andra året blåste det så mycket att det inte var lätt att ro, men OS40:an i Maxi hade bra drag, studsande kom vi upp på vågkammarna och gjorde våra 10-15 minuters upvisning för en rätt stor publik. På grund av den hårda vinden fick publiken bara se en start och en landning, som naturligtvis blev hyfsat våt.
I juli 2008 var det dags att återuppliva gamla minnen med Maxi. Jag hade putsat upp henne, plockat i en splitterny OS 55 AX och drog full gas på Djäkenfältet. Vinden var ganska hård men Maxi kändes precis lika trygg som vanligt. I min iver glömde jag en sak ... att jag hade glömt de främra vingbultarna hemma och inte kunde göra häftiga manövrar. När hon bottnade ur den andra loopingen och mötte hård motvind lossnade vingen och singlade ner som ett löv. Men för kroppen gick det värre - bara sopor. Motorn klarade sig dock liksom radioutrustningen. Maxi II begravdes i soptunnan på Djäkenfältet men vingen har jag kvar - och stjärtfenan! - och kommer aldrig att slänga!
Det kommer fler flyg in memoriam ...
//ZRC Åland/Tobben
Tack vare fina kontakter med flygledarna (bland andra Peter Brunila) så fick vi tillgång till flygfältet. Det var bara att gå upp i tornet och anmäla sig och sedan köra ut med egen bil till lovartssidan av banan och börja flyga. Det var tiden före mobitelefonen så kontakten med tornet sköttes med den gula blinkande lampan på tornets tak. När den blinkade tog vi genast ner maskinerna och förflyttade oss i säkerhet på grusvägen. Det var ju på den gamla goda tiden när DC 9:orna mellan Helsingfors, Åbo och Stockholm duggade tätt och småflygplanstrafiken var omfattande, så vi fick uppleva och studera hur det gick till i verkligheten på nära håll! Sedan var det bara att försöka apa efter med våra småplan.
I mitt hobbyrum nere i källaren på Dalgränd var det intensiv verksamhet ända in på småtimmarna. Eftersom jag hade bildat ett eget företag i branschen - RC-Hobby (se särskilt inlägg) - så hade jag bra tillgång till leverantörer och material. Utan att ha dåligt samvete gentemot skattemyndigheten ansåg jag mig också ha rätt att testa och demonstrera de produkter som jag sålde.
Här kommer en kort presentation av de modeller som kraschats eller slängts på sophögen:
Namn ???, tillverkare Aviomodelli i Italien
En välflygande F3-kärra, ca 1800 mm spännvidd, utrustad med min första HP61 från Österrike. Slängdes som utrymmeskrävande och obehövlig vid en flyttning - tyvärr ...
Dornier Do 27
Mitt största flyg på den tiden - en skalakärra av det kända tyska planet. Glasfiberkropp, sprygelbyggda vingar, spännvidd2100 mm, HP61 glödstiftare, fem servon för höjd-, skev-, sidoroder samt flaps. Flög fantastiskt bra med sköna lågfartsegenskaper. Hade garanterat varit mitt bogserplan idag om inte ...
En otroligt varm och skön sommardag på flygfältet hände det. Vi flög, drack kaffe och flög och jag glömde att kolla strömmen i flygets acku. Helt plötsligt tappade jag kontakten och Dorniern störtade i en havtornsbuske vid sidan av fältet. Havtornsbuskar är inte bra för modellflyg, Dornierns saga var all till min stora bedrövelse.
Kajan, scratch-bygge från ritning i tidningen Allt om Hobby
Kajans motorkåpa var en bockad aluminiumplåt. Kolla DC9:an som taxar ut!
Kajan var en av mina favoriter som det blev många flygtimmar med. Min vän Bosse Bomason hittade ritningen i Allt om Hobby och vi bestämde oss direkt för att bygga varsin. Vi hade ett litet fält intill Kvarnboviken och behövde ett flyg som kunde starta och landa i högt gräs på minimal sträcka. "Kajan" var som gjord för ändamålet med sin bärande vinge och stora flaps, lätta konstruktion och sina stora hjul (hjul och motor är det enda jag har kvar av Kajan, hjulen sitter nu på min bogserare "Dragplåstret" och motorn en Saito .45 4-takt sitter i Tiger Moth).
Kajorna var inte vackra, men ändamålsenliga och pålitliga i luften. Vi hade många roliga flygnigar med dem. Bosse flyger tyvärr inte längre på våra fält, men hans Kaja torde finnas kvar i Godby. För min Kaja gick det på tok när jag skulle lära äldste sonen Jesper flyga. Det var på golfbanan i Kastelholm en höst i mitten på 1980-talet. Vi flög på ettans fairway och jag hade instruerat Jesper att bara flyga motsols, men så tyckte han att det gick så fint att han ville pröva på en högersväng. Jag hann inte ta över, en stor gran vara nära och Kajans sista flygning slutade med motorn inborrad i granens rot. Ingenting annat att göra än att plocka upp soporna och åka hem. Lärdom: Lyssna på instruktören, det är inte så lätt som det ser ut och just när man tror att man kan flyga så händer det ...
En sak till - det är mycket jobbigare att bli av med en kärra som man byggt från scratch. Det sitter mycket mer känsla i en sån än i en av dagens ARF-flyg som monteras ihop på några timmar!
XYZ? - mitt bästa flyg alla kategorier
Den här lågvingade maskinen skulle jag villa ha tillbaka. Men av någon outgrundlig anledning kommer jag inte ihåg namnet på det flyg som jag flugit allra mest med. Skulle jag komma på namnet så kanske det gick att få tag på ritningar. Byggsatsen fanns i mitten av 1970-talet. Kommer jag ihåg rätt så var spännvidden ca 1750 mm och jag utrustade den med min vassaste HP61 (nu i "Dragplåstret).
XYZ som jag kallar den klarade de flesta manövrer och var lättlandat och stabilt. Med XYZ gjorde vi flera uppvisningsflygningar på de populära isbanefesterna på Slemmern. Med den kärran drog jag också reklamsläp för bland annat Ålandsbanken, Finnair och Ge-Foto. Intäkterna gick till flygklubben Red Barons ungdomsverksamhet. Det enda problemet med uppvisningsflygningarna var att få folk att förstå att de inte skulle stå på den plogade landningsbanan.
Nåväl, efter lång och trogen tjänst blev matrialet i XYZ utmattat och jag plockade allt av värde ur henne och slängde henne på sophögen. Det ångrar jag bittert idag. Skulle jag ha haft henne i mitt museum så hade minnena varit starkare och jag hade haft en modell att bygga en kopia av. Jag skäms att jag inte kommer ihåg hennes namn, men kanske det kommer för nu snurrar hårddisken .. Förresten hittade jag en pryl från den maskinen - ett av två 90 graders ok som fanns i vingen för att överföra kraften från det mittplacerade servot till skevrodren:
Bilden nedan är ett klipp från Ålandstidningen 1976: Bosse Bomanson, Atte Nikander och undertecknad med mitt favoritplan på flygfältet.
Graupners Maxi - en mångsidig maskin
Maxi var ett mångsidigt och fint flyg. Högvingat med OS .40 glödstiftsmotor och 1800 mm spännvidd. Utmärkt som andra plan med möjligheter att göra rätt så avancerade manövrer, flög galant på rygg, rollade vackert och var stabilt i starter och landningar. Jag har haft två Maxi och båda har jag även använt som sjöflygplan med pontoner. Mitt första gick samma öde till mötes som min Dornier Do 27. Ni vet, en vacker dag på fältet, solen skiner, du flyger länge och glömmer att ackun tar slut till slut. Så gick det och precis som för Dorniern slutade Maxi:s aktiva karriär i en havtornsbuske. När jag for hem med resterna beslöt jag att direkt köpa en ny.
Sagt och gjort, Maxi II byggdes lite snabbare än den första och fick ett mycket längre liv. Ett roligt minne finns kvar från uppvisningsflygning två år i rad på Lions vattenfest i Bomarsund. Andra året blåste det så mycket att det inte var lätt att ro, men OS40:an i Maxi hade bra drag, studsande kom vi upp på vågkammarna och gjorde våra 10-15 minuters upvisning för en rätt stor publik. På grund av den hårda vinden fick publiken bara se en start och en landning, som naturligtvis blev hyfsat våt.
I juli 2008 var det dags att återuppliva gamla minnen med Maxi. Jag hade putsat upp henne, plockat i en splitterny OS 55 AX och drog full gas på Djäkenfältet. Vinden var ganska hård men Maxi kändes precis lika trygg som vanligt. I min iver glömde jag en sak ... att jag hade glömt de främra vingbultarna hemma och inte kunde göra häftiga manövrar. När hon bottnade ur den andra loopingen och mötte hård motvind lossnade vingen och singlade ner som ett löv. Men för kroppen gick det värre - bara sopor. Motorn klarade sig dock liksom radioutrustningen. Maxi II begravdes i soptunnan på Djäkenfältet men vingen har jag kvar - och stjärtfenan! - och kommer aldrig att slänga!
Det kommer fler flyg in memoriam ...
//ZRC Åland/Tobben
Kommentarer
Postat av: Daniel
Fina bilder från förr
Trackback
